Träffade en vän i veckan och vi pratade om vad som hände just nu i livet för oss båda. Hen lever i ett förhållande där hen får passa sin tunga för att inte starta upp något som får hen att hamna i en hetsig diskussion med sin partner som kan blossa upp från ingenstans.
 Vad är livet i en sådan relation? Att aldrig veta när explosionen briserar. Att inte få känna sig lugn och ha ro i sitt egna hem.
Vad är livet i en sådan relation? Att aldrig veta när explosionen briserar. Att inte få känna sig lugn och ha ro i sitt egna hem.
Hen berättade om en metafor som kan symbolisera smärtkroppen. I hens fall var kroppen full av ärr av alla explosioner genom åren. Stora och mindre. Hen förklarade känslan som om hens partner kom med en vacker dyrbar rock och svepte in hen i den (falsk trygghet). Partnern i sin tur bar också en rock men under den dolde sig stora och små dynamitladdningar som när som helst kunde börja pyra av en liten eldloppa för att sedan flamma upp och explodera.
Partnern gick in i ett raseri med tunnelseende där hen inte kunde släppa utan det bara eskalerade tills dörren smällde igen bakom partnern.
Aldrig fysiskt våld utan bara ordets raseri och anklagande. "Hur kan du och vad menar du?". Inga förklaringar kan mildra raseriet som fortsätter att blossa. Tårar mildrar inte utan kylan får den att fortare försvinna men ett efterdyning av skuld och skam.
Varför inte lämna?
Gemensamma barn är såklart en faktor men också ett hjärta som säger "Vad händer med hen om jag går?". Går hen under och kommer jag då att få bära skulden gentemot barnen att jag lämnade deras förälder i sticket när hen behövde mig som mest.
Det enda ansvaret vi har är det mot oss själva och våra barn så länge de inte är vuxna. Se till att hitta din lycka och där du mår bra i livet om du lever i något som inte är bra.
Att älska någon så mycket att man släpper denne fri om inte min kärlek är tillräcklig. Vackert men svårt.
Att ta sig ur något som finns då man inte vet vad man får.
Dock vet vi med bestämdhet att det kommer alltid något nytt. Andra dörrar öppnas och oftast ser man tillbaka och inser att det blev bättre trots att allt kändes mörkt innan man tog steget mot något annat.
.......
Skrev texten ovan för över ett år sedan och kommer idag inte ihåg vem min vän var som jag syftade på i texten ovan. 
Dock har jag sedan dess öppnat mina egna ögon över mitt egna liv och tagit steget att separera. Nu lever jag i självvald självsamhet och tar mina egna beslut över mitt liv. Har bara ansvar för mig själv och ingen annan.
Så tacksam att jag vågade och till slut beslutade mig för att lämna för att bygga nytt.
 
 

